ANTONIA

Igår klockan fem i halv tolv blev det klart. Jag hann endast öva på morgonen innan. Klockan halv tio steg vi alla nervösa in till klassrummet. Det fanns endast ånger och pirr i min mage. Vi börjar med lite information och sånt innan det var dags. Till min otur valde han att lotta i vilken ordning vi skulle köra. Lottning är aldrig bra för mig. Så sant som det är sagt, vem ropar han inte upp först? ANTONIA LUNDGREN. ANTONIA FUCKING LUNDGREN, tänkte jag och fick panik och gömde huvudet i bordet. Jag kände hur hjärtat började slå snabbare och snabbare. Man kunde till och med se att mitt bröst flyttade på sig, så nervös blev jag. Stegen upp mot tavlan var inte stabila och jag fick verkligen ångest. Väl däruppe kände jag hur alla tittade på mig sådär jobbigt, jag ville bara sjunka genom golvet. Erik lugnade mig med att om man fick panik och glömde bort allt fick man börja om. Tack gode Gud, tänkte jag och samlade mig. När jag vl börjat prata tänkte jag inte på hur det lät eller vad alla andra tyckte. Jag bara gjorde det.

Sedan var det över inom fem minuter och jag kände hur mitt hjärta slutade dunka. Lättnaden jag kände då är obeskrivlig. Nu i efterhand känns det underbart att jag gjorde det och jag bryr mig inte direkt vad jag får för betyg, bara det är över godkänt.

CIAO!