ANTONIA

Nu är rollspelet slut. Nu under den sista dagen var då vi verkligen kom fram till någonting och vi i Mexicos delegation kände att vi fick yttra oss även i talarstolarna, inte bara i media. Äntligen fick vi tala om hur illa vi tycker att situationen i Burma är, fråga det vi ville angående Afrika-ländernas resolution om vetorätt och berätta varför vi vill bekämpa organiserad brottslighet. När allt började lida mot till slut ville vi inte att det skulle vara över, vi ville ha minst en dag till. Men men, Mexicos delegation tackar för sig.

Det känns konstigt att det är slut nu, vi som jobbat med det här i två månader. Dock kan jag inte riktigt släppa taget än, därför yrkar jag och lämnar in motioner till alla i min omgivning när jag vill säga eller göra något.

Julia har nu lämnat Camp Mexico i min förtvivlan. Till och med Patricia kommenterade att hon ville att Julia skulle stanna. Det känns tomt utan henne. Det här är andra gången på en vecka som jag sover ensam hemma, usch. Imorgon får jag återigen nattligt besök, denna gång av en mycket fin person (inte för att inte Julia är fin utan bara fin på ett annat sätt), något som uppskattas väldigt mycket.

Idag har jag även haft ett lååångt telefonsamtal med Marcus. Han kan verkligen få mig att må bra. Nu under kvällen har jag även skrivit ett inlägg jag inte kommer publicera. Jag har börjat göra det ibland, bara för att få skriva av mig lite, berätta hur jag känner.

Imorgon väntar skolan och sen händer det mycket trevliga grejer på kvällen.

CIAO!