there will be good times and there will be bad times
Minnen. Vi har flera hundra av dem, kanske till och med tusentals. Vi kommer ihåg drömmar vi har haft, människor vi en gång kallat vänner och misstag vi någon gång gjort. Efter att ha tänkt en stund på vilka minnen jag har än så länge i mitt liv har jag insett en sak. De minnen jag kommer ihåg mest är dem när jag har gjort bort mig, betett mig illa eller sårat människor i min omgivning. Några exempel kan vara när jag slagit min syster, skrikit åt min mamma eller talat illa om någon som jag egentligen älskar.
Minnen definerar vilka vi blir, vilka vägar vi väljer och hur folk kommer ihåg oss. Föreställ dig att du skulle kunna gå tillbaka i tiden, radera de minnen som du vill glömma eller göra om saker så att de blir som de borde ha blivit. Skulle du ha gjort det? Det skulle inte jag, för att även om jag skäms över många val jag gjort och saker jag sagt skulle jag inte befinna mig där jag är idag. Jag skulle kanske inte ha en familj som bryr sig, en lillebror, fördelen att komma bort från mina föräldrar och syskon ibland eller ha de vänner som jag har idag. På något sätt känns det som att allting man har gjort under sin barndom inte spelar lika mycket roll längre.
Ett av mina bästa minnen är när vi spelade fotbollscup en gång i Herrljunga för säkert fem år sedan. Under en match fick vi en frispark lite utanför straffområdet och pappa sa till mig att ta den. Jag kommer ihåg att jag inte tänkte så mycket men jag såg att målvakten stod lite till höger. Från stunden som jag slog till bollen, till stunden som den träffade nätet efter att ha skruvats upp i vänstra krysset gick i slow-motion. Det är något jag fortfarande kan se framför mig.
Ett av mina sämsta minnen är när min farfar dog. Jag minns morgonen den nionde februari 2005 när telefonen ringde. Det var farmor som berättade att farfar dog under natten. Jag minns fortfarande pappas tonfall och Patricias reaktion. Jag stannade hemma från skolan den dagen och grät, grät i långa stunder för jag kunde inte förstå att någon som alltid funnits där inte längre gjorde det. Han var borta och det fanns ingenting som jag kunde göra för att ändra på det.
När jag blir gammal hoppas jag att jag har en stor familj, som mormor, morfar och farmor har. Jag hoppas att jag har rest dit jag vill, bott där jag vill bo och fått älska den jag vill älska. Självklart ska inte allting gå som på räls, jag ska inte alltid vara lycklig och få som jag vill. Människor ska lämna mitt liv och jag ska någon gång få känna mig ensam och övergiven, för utan de dåliga minnena kommer jag inte kunna glädjas åt de goda minnena.
